Jakt – helgnöje eller livsstil?
Tänkte beröra ämnet jakt som i dag är genomsyrat av den jävligt snedvridna vargdetbatten och sprider sig likt böldpest utanför innerstan ut i förorterna samt på landsbygden där de drabbade lever och livnär sig…
Såg för ett bra tag sen den här bilden som skall vara ett reklaminslag från butiken Hunt i Stockholm och vara en självinitierad nidbild av 08-jägaren. Det roliga är att i mångt och mycket så är det ingen nidbild!
I min värld så finns det nöjesjägare och de som har jakten som sin livsstil!
Eftersom jag började med bilden så är det naturligtvis lägligt att jag först utreder nöjesjägarna.
Nöjesjägaren är personer som har ett intresse av jakt men som härstammar från i mina ögon fel anledningar. (jag har träffat dessa herrar och damer och det är en märklig företeelse kan jag lova!)
De arbetar oftast, om de överhuvudtaget arbetar, med business management eller andra delar av affärsvärlden där det omsätts ganska rejäla summor, eller så kommer de från den svenska fd. adeln som försöker upprätthålla sin gamla status som godsherrar och överfolk, utan att egentligen ha tillräckligt med likvida medel. Jakten skall man syssla med eftersom det anses som jävligt fint i vissa kretsar att kunna bjuda på vilt eller kunna spatsera omkring i skogen och skjuta djur medans flickvännen/sambon/frugan stolt tittar på i bakgrunden, iförd sina nya Hunter stövlar och en jaktdress i Tweed…
När dessa människor skall jaga så dyker de oftast upp i en karavan med nya Range Rovers och iförda kliniskt rena jaktkläder som inte helt omöjligen inhandlades dagen innan på ovan nämnda butik eller via postorder från England.
Ofta har de ordentligt utsmyckade vapen med en bit turkisk valnöt av exhibition grade och gravyr på bössorna som bara gravyren troligen kostade mer än en ny personbil! Dessa vapen är antingen hagelvapen i sida-sida utförande eller dubbelstudsare kamrad i 9.3x74R eller .470NE (som är bäst lämpad som själförsvarsvapen mot big five i Afrika).
Skjutbanan har de troligen aldrig varit på och inskjutningen av dessa vapen gjorde någon annan åt dem…
Dessa herrar åtföljs av ytterligare en skara hundförare som skall driva fram djuren åt dessa herrar och mer viktigt – genomföra eftersöken! (det är inte alltid vacker i skogen kan jag lova när dessa herrar brassar på…)
Det finns individer i den här gruppen som verkligen kan skjuta och tänker på etiken i första hand men majoriteten har bara betalat en stor hög med pengar för att på skjuta djur och det är det enda som de har i tanken. När vi nu talar om att skjuta djur så är det troféer det handlar om, köttet är det ingen som har något anspråk på och det hamnar senare hos någon vilthandlare.
Inte helt osällan sker dessa jakterna i hägn och jag personligen ställer mig jävligt tveksam till hur man kan hänga upp en trofé på väggen som är skjuten i ett hägn samtidigt som man slår sig för bröstet och visar upp den stolta jaktlyckan…
Vi som har jakten som livsstil då? Vi “riktiga jägare”?
Nu har även jag ganska dyra vapen och annan inte direkt billig utrustning men mina vapen får ALDRIG fela och vad gäller mina kläder så skall de stå pall för ett enormt slitage samt hålla mig varm och torr! Hur kul är det att jaga om man fryser och är dyngsur? Är övertygad om att våra förfäder som var ute med spjut och liknande hade exakt samma åsikt och hade säkerligen offrat en fru eller två för mina kläder i GoreTex 😀
Våra vapenval brukar vara en hagelbock som är byggd för nästan infinit antal skott under en livstid samt en repeterstudsare kamrad för en klass 1 patron. (dvs 6.5×55 upp till .375HH generellt) Gravyren skiter vi fullständigt i till förmån för att kunna ha flera vapen (dock inte så många som vi vill ha men det kommer i ett annat inlägg framöver) och den dyra biten valnöt är av en betydligt anonymare grad eller så har vi laminerat trä eller kompositplast som nu har blivit riktigt populärt.
Förutom våra kläder och flera par långkalsonger så är radio, hörselskydd och framförallt kniven också lika viktiga eftersom de behövs lika väl för att lyckas med uppgiften!
Den riktige jägaren har också sina egna jakthundar som är kritisk för att kunna driva, ställa samt söka rätt på djuret om det inte blir kvar på plats efter skottet. (många djur går ett tiotal meter innan de dör och 30 meter i en snårig skog kan fort bli svettig…Det är också lag på att ha godkänd eftersökshund till förfogande vid jakt.
I stället för att köpa enstaka jakter så har vi spenderat hundratals dagar på att bli fullvärdiga medlemmar i olika jaktlag på olika marker och vi alla antingen ägen en del mark själva eller så arrenderar vi av skogsbolagen eller privata markägare.
För oss handlar det nästan enbart om köttet och att kunna försörja familjen med mat av högsta kvalitet där man inte behöver hulka efter varje tugga när man tänker på hur jävla illa djuren i köttindustrin har haft jämfört med våra fridfulla djur som är fällda på plats i skogen, ofta medans de bara står och funderar eller tuggar på någon markägares stackars tallplantor.
Vi har inget entourage med medhjälpare eller betjänter. Ibland följer någons barn, dvs blivande jägare med, och då ser vi till att de får vara med så mycket de kan vid de olika momenten så de lär sig tills det blir dags för dem att själv börja jaga – eller inse att denna livsstilen inte är för dem.
Visst fan generaliserar jag jävligt mycket nu men så här kan det vara och på många ställen är! Många av de så kallade jägarna inom tullarna och de andra som ingår i kategorin “helgnöjesjägare” tar sällan eller aldrig ton i debatterna som cirkulerar kring jakten eftersom de varken har kompetens nog att göra så eller är drabbade av debatten. Det finns liksom inga planer på att anlägga vargrevir i något vilthägn direkt 😉
Jag köper inte längre kött med undantag för några tamgrisar varje år och vägrar äta industrikött. Jag har blivit nästan fanatiskt religiös vad gäller kötthantering och därför har jag, och många av mina vänner, den livsstil vi har helt enkelt. Behöver jag nämna att jag äter kött 7 dagar i veckan, två gånger om dagen 😉
Sen har vi alla andra jägare som befinner sig i gränslandet mellan nöjesjägare och riktiga jägare och innerst inne så vill de nog tillhöra min skara men kanske inte har förutsättningen eller möjligheten och då får de göra så gott det går för att åtminstonde stoppa in ett rådjur i frysen varje år och kunna känna sann gastronomisk och själslig glädje de dagarna de inte behöver äta industrikött.
Jag har även tillräckligt med humor för att kunna driva med jägarkåren eftersom vi representerar samtliga politiska partier och yrkeskategorier och är inbördes en mycket bred grupp människor som egentligen bara har ett gemensamt intresse, jakten! Om den sen sker i ett hägn någon helg per år eller nästan heltid i skogen under höst och vinter så är vi alla jägare!
Vi “riktiga jägare” är dock bättre! 
Recent Comments